Nu jublar nuvarande och f d skolministern ikapp för att Pisakurvan tagit ett litet hack uppåt. Och visst är det bra. Men så länge man inte vågar röra de strukturella problem som gör svensk skola till en av de sämre i världen, finns ingen anledning att slå sig för bröstet.
Jan Björklund har rätt i två saker: Kommunaliseringen var första spiken i kistan som bäddade för en nationellt ojämlik skola. Han vill att staten ska ta över huvudansvaret och det är bra. Tyvärr verkar han ensam om den insikten.
Däremot omhuldar han de två andra reformerna (de borgerliga) som spär på ojämlikheten, nämligen friskolereformen och skolpengen.
Men han har ytterligare en viktig poäng: Lärare som undervisar och inte bara delar ut arbetsuppgifter att genomföra i grupp eller enskilt. Inget går nämligen upp mot en bra lärare som förmår entusiasmera eleverna för sitt ämne. En som både förmedlar kunskap och deltar i dialog.
Det borde alla veta som besökt ett museum eller annan kulturell plats och får den förevisad med guide istället för att gå runt och titta själv.
Lärarrollen blir bara viktigare i dessa tider med nyanlända som behöver extra stöd också för att förstå hur Sverige fungerar. Det ställer också krav på en bra lärarutbildning.
Vi behöver sluta fnysa åt katederundervisningen. Men allt hänger förstås på den som står bakom den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar