I en debattartikel i Aftonbladet skriver den moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner att Sveriges kandidatur till FNs säkerhetsråd skadar Sverige.
Han baserar det på, som han tycker, regeringens taffligt skötta utrikespolitik med erkännandet av Palestina och debaclet med Saudiavtalet som exempel.
För Fjellner är det en chock att Sverige åter tar ton i utrikesfrågor. Men det beror självklart på vad det gäller. När Carl Bildt gick på som högljuddast mot Ryssland var det tyst från Fjellners håll. Carl Bildt hade tre intressen - Ryssland, Balkan och USA. Resten av världen var rätt ointressant för honom och frågor om mänskliga rättigheter lämnade han till biståndsministern.
Det är en fjäder i hatten för ett land att sitta i säkerhetsrådet och förberedelserna började redan under den förra regeringens tid. Fjellner har rätt i att säkerhetsrådet är helt förlamat av stormakternas veto (även om han nämner bara Ryssland och Kina). Och med tanke på att FNs råd för mänskliga rättigheter har Saudiarabien som medlem, känns rådet rätt irrelevant. Lite samma känsla har man ju för säkerhetsrådet, så länge det är helt tandlöst.
Därför kan jag hålla med Fjellner om att det är rätt ointressant om Sverige sitter där eller inte. Viktigare är att Sverige står upp för den utrikespolitik man deklarerat, med försvar för mänskliga rättigheter och att man lägger in något i begreppet feministisk utrikespolitik.
Margot Wallström får beröm från många håll för sin rakryggade inställning till Saudi. Många kritiserar att hon använde ordet "medeltida" om Saudis straffrättsliga metoder.
Men det är ju faktiskt på pricken vad det är. Sharia är medeltida och det gäller inte bara rättsskipningen.
Vi kommer ihåg att Olof Palme kallade amerikanerna satans mördare vid julbombningarna av Hanoi och ryssarnas diktaturens kreatur när de gick in i Tjeckoslovakien. Margot följer den stolta traditionen att kalla saker vid deras rätta namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar