Äntligen har fokus börjat hamna på männen i jämställdhetsdebatten. Regeringen har t o m gjort en särskild utredning, "Män och jämställdhet", som presenterades häromdagen av utredaren Svend Dahl.
Det är nämligen männen som saknats i diskussionen om jämställdhet. Att frågorna från början drevs av kvinnor är ju ganska naturligt, det är kvinnorna som missgynnats i ett ojämställt samhälle. Men för att män och kvinnor ska bli jämställda krävs att båda parter medverkar. Och att vi inte kommit längre handlar mycket om att män tyckt att jämställdhet är en kvinnofråga. Något kvinnor kan hålla på med.
Och det har vi vi gubevars gjort. Men inte alla kvinnor förstår vikten av opinionsbildning kring de här frågorna. SvDs ledarskribent Naomi Abramowicz verkar inte göra det. Hon frågar sig: "Men bör verkligen bristande jämställdhet, som beror på människors fria val, åtgärdas med politiska förslag? Är det ens möjligt?"
Hon verkar inte ha insett att alla de jämställdhetsreformer som genomförts sen 60- och 70-talet handlar om politiska förslag. Kvinnans rätt till sin egen kropp som kom med abortlagstiftningen 1974, utbyggnaden av daghemmen (kvinnors fria val att arbeta trots att de har barn), införandet av pappamånad (så att män i alla fall kan välja att vara hemma om de vill) osv.
De flesta viktiga steg i jämställdhetsarbetet har föregåtts av intensivt politiskt arbete. Och det finns hela tiden motkrafter mot reformerna. Just nu börjar abortmotståndarna vädra morgonluft. Ännu ett hot mot "det fria valet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar