Allt oftare när jag ser mig omkring och följer media undrar jag om jag fortfarande bor i Sverige. Vi som en gång låg högst på alla jämlikhetsindex när det gällde klyftor i samhället, vi hade erkänt bra utbildning, god arbetsmiljö på de flesta ställen för vi hade starka fackföreningar. Naturligtvis var inte allt frid och fröjd, men utgångspunkten var att det som inte fungerade kunde bli bättre.
Istället fattas ständigt nya beslut för att försämra för dem som redan har det svårt. Senast socialförsäkringsministern (utförsäkringsminister borde vara en mer passande titel) och hans bisarra idé att psykiskt sjuka som brutit ihop av utmattningsdepression skulle må bättre av att jobba.
Eller socialministern som säljer ut apoteken så att vi nu kan fått förmånen att ranta runt på ett antal apotek för att få vår medicin. Såvida vi inte bor på landet förstås. Då handlar det om mil, i värsta fall förgäves.
Och arbetsgivarna som får bidrag för att anställa och ständigt anställer nya istället för att ge fast jobb.
Ständiga bidrag till dem som redan har och som i stor utsträckning missbrukar dem dessutom.
En politik som bäddar för korruption.
Migrationsministern som skyller på sitt Migrationsverket när omänskliga utvisningar genomförs, men det är regeringens direktiv de följer.
Och skolan som experimentverkstad.
På 60-talet sjöng vi Bob Dylans The times they are a´changing och klämde i med "the first ones now shall later be last, for the times they are a´changing". Men det är först nu den känns riktigt relevant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar