Dyrare att bada i Stockholm

Idag meddelades på ABC-nytt att de kommunala baden i Stockholm ska privatiseras. Av tillfrågade besökare i Högdalens bad- och gymanläggning var ingen särskilt intresserad. Visa av erfarenheten utgick de från att det skulle bli dyrare. Alla tyckte det fungerar bra som det är. Men där stod idrottsborgarrådet (m) och log förbindligt och sa att det skulle bli ännu bättre om en privat entreprenör får chansen att ta över.
Ja, det blir garanterat dyrare i alla fall. Nämn en enda privatiserad verksamhet där konkurrens gjort verksamheten billigare. Jag kommer inte på någon.
Denna förblindade ideologi att allt måste vara privat, trots att det drivs med skattemedel, är ju helt absurd. Vi har ju redan sett ett otal skräckexempel på vad som kan hända när vinst går före samhällsnytta. Hur länge ska stockholmarna ställa upp på detta?

Fas 3 som livegenskap

När jag läser Aftonbladets ledarbloggs sammanställning av vad som gäller för fas 3 förstår jag inte varför någon går in i den överhuvudtaget. Man har ju absolut ingenting att tjäna på det. Man får inte betalt om man händelsevis får ett jobb, man får inte utbilda sig, inte ha timanställning, inte starta eget.
Då är det väl bättre att ha timanställning om man lyckas få en och strunta i fas 3. Eller söka in till en utbildning, eller åtminstone en ABF-kurs, hellre än att gynna detta system av total rättslöshet. Hela idén är ju motsatsen till att människor ska komma i arbete. Och till denna charlatanernas marknad betalar vi skatt.

Bistånd ska skapa förutsättningar

Hanne Kjöller har ingen koll på världens utveckling. I dagens DN uttrycker hon sin skepsis mot utvecklingsbistånd. "Finns det enda exempel på ett land som rest sig ur fattigdom?" frågar hon.
Ja, det finns, inte minst Sydkorea som hon tar som exempel på ett land som rest sig utan bistånd. Sydkorea fick mycket bistånd från Japan och USA på 50- och 60-talet.
Målet för det svenska biståndet är: Att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Inte att skapa tillväxt per se som t ex Timbro fått för sig är biståndets roll. Däremot att skapa förutsättningar för det, genom att t ex stärka institutioner som bankväsende, rättssystem och finansmarknader, liksom stöd till utbildning och hälsa.
Sen kan Hanne Kjöller med fördel gå in på Gapminder och se professor Hans Roslings beskrivningar av utvecklingen i världen. Det har tagit utvecklingsländerna 30 år att nå så långt som det tog t ex Sverige 100 år att få till stånd samma typ av utveckling. Detta har givetvis inte skett utan bistånd.
Sedan är det självklart så att handelshinder och EUs m fl jordbrukspolitik bidrar till att motarbeta utveckling. Men det ena utesluter inte det andra.

Jan Björklund, finn fem fel - gör något åt dem

Äntligen börjar man på olika håll uppmärksamma grundfelen i dagens utbildning och skola. Men man verkar fortfarande inte koppla ihop hur dagens strukturer underminerar den svenska utbildningens konkurrenskraft.

I DN skriver Johan Tralau om hur de höga betygen sänker skolans och universitetens kvalitet. I Aftonbladet skriver Sanna Lundell om hur friskolorna ökar segregeringen i det svenska samhället.

Båda har med pengar att göra. När pengar sätts i centrum i utbildningsfrågorna får kvaliteten stå tillbaka. Det har vår utbildningsminister inte fattat. Eller vill inte fatta, för det passar inte in i alliansens världsbild. Hela utbildningsväsendet idag bygger på ett antal systemfel.'

1. Kommunaliseringen. 90-talskrisen gjorde förmodligen att det passade regeringen att vältra över skolkostnaderna på kommunerna. Men det har också lett till ojämn kvalitet i utbildningen beroende på kommunens ekonomi. Den hialösa idén om att kreti och pleti kan få starta skolor bara de uppfyller några slags minimikrav har ytterligare spätt på ojämlikheten och segregationen.
2. En skolpeng som följer eleven. Det leder till en väldig fokusering på att locka till sig elever. Förutom att marknadsföringskontot ytterligare urholkar skolans ekonomi, leder det till konkurrens istället för samarbete mellan skolor. Skolor med goda resultat lockar fler än de med sämre resultat. Fler elever, mer pengar. Glädjebetygen ökar lavinartat (andelen elever med högsta betyg ökade 28 ggr mellan 1997 och 2007 skriver Tralau). Resultaten däremot sjunker i alla internationella mätningar. Det slår sedan igenom genom i hela utbildningsväsendet, från grundskola till universitet. Det är ingen tillfällighet att universiteten, särskilt inom det naturvetenskapliga området, erbjuder baskurser på gymnasienivå, för att överhuvudtaget kunna bedriva undervisning på universitetsnivå.
3. Alltför många skolor. Inte bara leder idén att alla som vill får starta en skola (enligt ovan) utan fler skolor än vad som behövs utarmar också resurserna. Kommunerna måste slösa med skattemedel trots att underlaget i närområdet kanske bara kräver en skola.
4. Oviktad betygsintagning. Alla universitetsutbildningar som bara tar in studenter på betyg får in personer som kanske inte alls har förutsättningar för högre studier, för de har högsta betyg i idrott, musik etc istället för det som krävs för universitetsutbildningen. Många elever taktikväljer lättare ämnen där de kan få högre betyg, istället för svårare, som matte och främmande språk.
5. Vinst till ägarna. Detta system för bort från skolans mål och fokuserar istället på företagsekonomiska. Få verksamheter passar mindre för marknadsekonomi än utbildning.

Allt detta blundar vår ideologianfrätta utbildningsminister för. Det får bara inte vara så här, menar de och håller sig krampaktigt kvar i teoriernas värld. Men resultaten börjar dessvärre redan märkas i arbetslivet, både i det yrkesmässiga och akademiska.
Du gör Sverige, samhället och våra ungdomar en otjänst Jan Björklund. Ta av skygglapparna!

Reklamfritt SVT konkurrensfördel

Moderaterna förnekar sig aldrig. Kulturministern vill att SVT slutar sända sport och underhållning. De förstör konkurrensen med de andra TV-kanalerna menar hon. Men SVTs största konkurrensfördel är reklamfria sändningar.
Det är tveksamt om alla de som skrek om att vi skulle få bättre program med reklam-TV håller med idag. Inget program blir bättre av att bli upphackat till oigenkännlighet av ofta korkade reklamsnuttar (det finns undantag) som upprepas i det oändliga. Man kan ju inte värja sig heller, man måste antingen titta eller göra något annat, vilket för min del alltid slutar med att jag helt avbryter tittandet på programmet.
Moderaterna talar ju så ofta om valfrihet, men för oss som inte står ut med ständiga avbrott utan vill följa en serie, film eller diskussion för vad den är, är SVT räddningen. Skulle t ex aldrig titta på den utmärkta danska serien "Borgen" om den gick i en reklamkanal.
Tyvärr missar man en del bra filmer på detta sätt. Men just drama är det som funkar allra sämst med reklamavbrott. Försökte se "The shining" en gång i en sådan kanal för att jag inte sett den förr och den skulle ju vara den värsta av skräckfilmer. Men ingen kuslig stämning hann byggas upp innan en glad eller hurtig röst kom in och började tala om byggmaterial eller barnblöjor.
Så kämpa emot kulturministerns idiotiska idé alla ni som vill njuta av en film eller annat program i sin helhet utan störande avbrott.

Carlgren sitter säkert

Moderaterna tyckte säkert att Andreas Carlgren var ett klipp som miljöminister. Han hade ett relativt gott rykte i miljökretsar så han hade lite trovärdighet att spela med när han skulle tala regeringens baklängesspråk.
Han är i alla fall den modigaste av dem alla. Tänk att stå och säga att allmän jakt på varg kommer att ge fler vargar. (Det har för övrigt jägarna tagit ad notam och räknar inte med några repressalier när de nu, enligt föreningen Nordulv som bloggen jinge.se skriver om, kan tänka sig att jaga illegalt om de inte får större tilldelning av lo att jaga).
Han försvarar den största motorvägssatsningen i Stockholm sen Essingeleden.
Och nu avslöjar SvD via Wikileaks, att Carlgren tillsammans med Maud Olofsson, spelade under täcket med USA i samband med klimatmötet i Köpenhamn.
Nu har dock Carlgren förverkat all eventuell trovärdighet. Men frågan är om det går att hitta någon annan som är beredd att spela samma roll av troskyldig dumhet. Och ingen har ju längre några förväntningar på någon som helst miljöpolitik värd namnet från alliansen, så Carlgren sitter nog säkert. Det gör tyvärr inte miljön.

Alliansens teorier rasar samman

Det är illa att socialdemokraternas kriskommission har så dålig omvärldskoll att de inte nämner vad internet betyder för framtiden.
Men också alliansen börjar se sitt bygge rasa samman. De provar alla förslag i Reinfeldts "Det sovande folket", med allt dystrare resultat. Alla resultat kanske inte gör moderaterna dystra, men det övriga Sverige börjar dra öronen åt sig.
Den övriga alliansen får allt svårare att stå upp för en sjukförsäkring som både slår ut och förnedrar människor. Jobbskatteavdraget har inte gett några jobb. Arbetskraftsinvandring i låginkomstyrken tar arbetstillfällen från redan bosatta här, till lägre lön eftersom man kan skylla på bristfällig utbildning. Friskolor skapar segregation och sätter vinst före kvalitet. Vårdvalet snedvrider utbudet av sjukvård. Borg använder inte tillväxten till investeringar utan sitter still i båten eftersom statsfinanserna inte får rubbas och får kritik t o m från högerpressen. Att alla ska äga, dvs köpa, sin bostad har ökat bostadsbristen i storstäderna och skapat segregation. Utförsäljning av lönsamma statliga bolag ger en tillfällig förstärkning av statskassan, som ska användas till att betala av på en redan låg statsskuld, men varifrån ska statens inkomster komma sedan? Skattesänkningar för de rika bidrar till tvåtredjedelssamhället och problem för stat och kommuner att finansiera välfärden. Den ska vara privat, vilket snedvrider och fördyrar utbudet. Och när t o m SvDs f d chefredaktör Mats Svegfors talar om "blind kapitalism" när kulturministern vill att all underhållning och sport ska skötas av kommersiella TV-kanaler och inte finnas i public service, börjar man förstå att det knakar i alliansens (läs moderaternas) teoribygge.
Det är öppet mål för socialdemokraterna. Men de verkar inte ens ha en boll.

President utan mandat

Arabvärlden är i uppror. Äntligen börjar man tydligt protestera mot övergrepp och förtryck. Det finns hopp om demokrati (eller så väntar nya despoter i kulisserna).
EU vet inte hur man ska ställa sig. Så de ligger ett steg efter och försöker läsa av utvecklingen. USA är helt olyckligt. De ser inte alls positivt på den här utvecklingen. USA har aldrig varit för förändringar där stater kan komma att tänka självständigt.
Det är sorgligt att se hur Obama får ge upp varje idé om förändring. Han kommer dessvärre att ha förbrukat sitt förtroende till nästa mandatperiod. Han kan inte stänga Guantanamo, inte rösta för en pro-arabisk resolution om att förklara Israels bosättningar illegala, i FN, inte höja några skatter för att förbättra USAs ekonomi och genomföra reformer i hela folkets intresse.
Det är naturligtvis bra att presidenten inte är enväldig, men man kanske inte borde föra sånt väsen i presidentkampanjerna om presidenten ändå blir helt handlingsförlamad av kongressen. Kanske borde mer krut läggas där i USAs märkliga styrelseskick.

Inte bara kor på isen i Stockholm

Idag har jag promenerat i Stockholms innerstad, på Söder och Kungsholmen. Det är ett under att man klarat sig från att bryta armar och ben. Och ännu otroligare att äldre personer, med käppar och rullatorer överhuvudtaget vågar sig ut (men de kanske måste).

Hur kan en storstad i en välfärdsstat som vår ha en så undermålig, för att inte säga obefintlig, snöröjning? Hur inkompetenta kan upphandlarna i landsting och kommun vara? Hur kan de entreprenörer som eventuellt är upphandlade, komma undan med att inte sköta sitt jobb? Trottoarerna är fulla av hårt packad is, många gator är helt oplogade. Får det se ut så här?

I ABC-nytt meddelas att kommunen klagar på att fastighetsskötarna inte får bort isen ur stuprännorna och att det vid tö rinner ut vatten på trottoaren som vid kyla fryser till is. Som om det skulle göra någon skillnad. Det är redan tillräckligt med is på trottoaren, som staden inte behagat få bort.

En gång i tiden kunde arbetslösa få ett påhugg med att hacka is på trottoarerna. Man ställde sig i kön vid arbetsförmedlingen och tilldelades ett område. Idag erbjuds de arbetslösa en kurs i meditation istället.

Om kommunen fortfarande skulle ha egna anställda, kunde de med en helhetssyn över behoven skicka ut dem där de behövdes. Idag har väl entreprenörerna avtal om vilka områden som ska röjas (om det nu är några) och inte en tum mer än detta. Hur kan det annars komma sig att det ser ut som det gör? Ineffektivt och dyrt blir det i alla fall. Och inga extra kan man tydligen ta in.

Och kostnaden tas av sjukvården som i sin tur håller på att gå under.



Se också Lasses blogg

Den sjuka sjukvården

Stockholms sjukhus bågnar av patienter skriver DN. Patienter får ligga på golvet i brist på vårdplatser på akuten och man skickar hem folk som borde få stanna kvar. En lek med liv och död m a o.
Men vad kan man vänta av ett landsting med moderata Filippa Reinfeldt i spetsen. Men det är inte bara hennes fel, undergrävandet av Stockholms sjukvård började redan på 90-talet. Då lade man ner ett antal av Stockholms akutsjukhus, trots att man borde insett att befolkningen åldrades, med ett större vårdbehov. Vad händer om en allvarlig epidemi bryter ut? Finns en krisplan?
Vad man borde göra är att åter öppna en del av de sjukhus som nu håller på med specialistvård, som St Erik och Sabbatsberg, för akutvård. Det kanske räcker med några avdelningar på varje sjukhus så att specialistvården kan vara kvar också. Men ser man något av detta? Nej, skattesänkningar är viktigare än något annat.
Samtidigt inför man helt orealistiska vårdgarantier och ska desutom bestraffa dem som inte lever upp till kraven (men får de förutsättningarna?) Och så föreslås en bonus för dem som klarar kraven (på dem som har ska mer medel spenderas).
Det misslyckade vårdvalet har nu t o m Filippa fått inse inte fungerar. Vård, skola och omsorg är inte jämförbara med vanliga affärer där man går och köper sina varor. Och vi som utnyttjar dessa skattefinansierade förmåner är inte heller kunder utan medborgare, som kan förvänta oss att de skattemedel vi betalat in ska hanteras på effektivaste sätt.

Valfrihet med tvång slår tillbaka

Äntligen en finansanalytiker som tar bladet från munnen. Det är väl som att som att svära i kyrkan att säga att aktie- och fondsparandet varit rena lekstugan. Att människor tar för stora risker och riskerar sin pension i sin okunnighet om vad aktie- och fondsparande egentligen innebär.
Här är ytterligare ett exempel på den tvångsvalfrihet som många svenskar står inför. Vi har översköljts med (ofta obegriplig) information om hur bra olika fonder är och hur mycket man kan tjäna, mindre om riskerna. Banktjänstemän har jagat oss om hur bra ekonomi vi kommer att få om vi satsar just i de fonder de kan rekommendera (de får väl bonus utifrån hur många de lyckas dupera).
Och PPM-fonderna som vi tvingas vara med i vare sig vi vill eller inte. Och vi som inte valt, och uppenbarligen tjänat på det, har utmålats som fega och oengagerade. I vårt materialistiska samhälle är man närmast konstig om man inte är intresserad av pengar och hur man i varje läge måste gripa de flyende vinstchanserna.
Ska man ha aktiefonder måste man vara kunnig och initierad, hävdar finansanalytikern Peter Malmqvist. Man kan tillägga att visserligen är räntan usel på ett vanligt sparkonto, men pengarna finns där ju trots allt.

Ledarnas modell skapar jasägare

I en debatt i DN skriver fackförbundet Ledarna att det är omodernt att förhandla för grupper och att det är bättre om individen själv får förhandla om sin lön.
Ja, det låter ju käckt. Men fortfarande finns det ju en pott att förhandla om för den enskilda medlemmen. Ska facket vara med och förhandla fram den? Eller är det upp till arbetsgivaren att bestämma att "visst får du förhandla för dig själv" men förhandlingsutrymmet är minimalt.
"Löneutvecklingen ska styras av prestation och resultat", skriver Ledarna. Ja, om medarbetaren blivit sedd ja, och inte t ex mobbad. Chefer är också människor, merparten dessutom män fortfarande. Och män ser män och hur de presterar. Hur blir det med jämställdheten i det här systemet? Vem har överblick över det?
Det är ingen tillfällighet att det är Ledarna som för fram de här idéerna. De är ju den starkare parten i en sådan här förhandling med den vanliga löntagaren, har mer överblick och tillgång till information. Och för dem som kan tala för sig själva överväger naturligtvis fördelarna.
Men risken är att med det här systemet blir företagen också fulla av jasägare. Vem vill stöta sig med chefen genom att påpeka olika brister eller kritisera felaktigheter när man sen ska löneförhandla med vederbörande. Vårt redan tysta arbetsliv kommer att bli ännu tystare.

Nu talar Reinfeldt klarspråk

Fredrik Reinfeldt dömer ut hyresrätten som boendeform i innerstan i en artikel i DN. Han menar att de som har hyresrätter ändå säljer dem svart, så det är bättre att de inte finns. Ja, som man känner sig själv känner man andra.
Det är politisk tveksamt att statsministern går in i bostadsdebatten i Stockholm, det är inte hans fögderi. Men han är väl sur över att protesterna mot ombildningarna av hyresrätter har gett resultat och att de moderata kollegerna i Stadshuset nu aviserat att ombildningar i innerstaden ska upphöra. Det ligger inte i linje med statsministerns vision av att allt ska vara privat och till salu. Här gäller det att peka med hela handen så att partikollegorna rättar in sig ledet.
Hans vision är förstås att företag ska kunna köpa upp många lägenheter för önskvärd arbetskraft. Övriga får komma in från ytterområdena och serva de rika innerstadsborna i Fas 3-jobb, där det är arbetsgivaren, snarare än den som jobbar som får betalt.
Men äntligen talar Reinfeldt klarspråk! Kanske missade Schlingman ett sammanträde, nu när han har en ny roll i regeringskansliet.

Varför har vi blivit så slarviga?

Vad händer med kvalitetssäkringen i Sverige? Mitt förra inlägg handlade om att riksdagsledamöterna inte klarar av kvittningssystemet i riksdagen. Idag kan vi konstatera att vi inte heller klarar av att sköta ett val längre. 1, 3 miljoner svenskar i Västsverige ska rösta igen för att valförrättarna inte skött sitt jobb. Varför har vi blivit så slarviga?
För 25-30 år sen fanns inte ordet kvalitetssäkring. Det behövdes inte. Det var självklart att man fullföljde sina uppgifter så noggrant som möjligt. Det var pinsamt att göra/lämna ett dåligt jobb. Naturligtvis begicks fel då också och ibland slarvades det. Men det var undantag.
Kanske finns tre skäl till detta. Ett viktigt skäl är att personal har minskats inom alla branscher, man hinner helt enkelt inte göra saker ordentligt. Mycket vanligt inom vården, men också i många andra branscher.
Idag finns också en attityd att "det är väl inte så viktigt" om allt inte är perfekt. Vanligare bland yngre människor, som uppenbarligen inte längre får lära sig vikten av noggrannhet. Det handlar om allt från städning till kundbemötande (unga expediter talar i telefon istället för att ta hand om kunderna).
Sen finns uppenbart fusk. Ibland fuskas det av rent ekonomiska skäl (vanligt i byggbranschen), men också av ren lathet, vilket hänger ihop med attityden ovan.
Oavsett vilket skäl, ser vi det överallt i samhället (allt ifrån att det inte plogas och sandas i tillräcklig utsträckning, tåg inte går, eller att gamla människor missköts i äldreboendena). Och nu har slarvet trängt ända in i demokratins högborgar, riksdagen och valförrättandet.
Spelar roll eller?

Riksdagsledamöter klarar inte kvittning längre

Riksdagen har blivit en lekstuga. Riksdagsledamöterna kan inte längre hålla reda på kvittningssystemet och omröstningarna blir rena lotteriet. När dessutom en del inte ens verkar kunna skilja mellan ja och nej börjar man som medborgare bli riktigt orolig.
Senast detta hände var igår, när det fanns en majoritet för att inte tillåta fri småviltjakt i fjällen för utländska jägare. Men någon som var utkvittad var ändå där, en röstade inte pga ett missförstånd och en påstod sig ha tryckt utan att bli registrerad.
Hela vår parlamentariska demokrati hänger på att dessa system fungerar. Det är majoriteten i riksdagen som ska bestämma. I ett parlamentariskt läge med en minoritetsregering, som vi nu har, blir detta extra viktigt. Oppositionen kan faktiskt få majoritet för vissa av sina förslag om alla sköter sig.
Men även här fallerar kvalitetssäkringen, som på så många andra ställen i samhället. Men det är oroande när dessa tendenser letat sig ända in i demokratins kärna.

Oppositionen måste visa verkligheten

Nu har t o m DN gjort en större kartläggning av inkomstskillnaderna i Stockholm, de skillnader som Reinfeldt & co gör allt för att förneka. Kartläggningen visar att innerstaden har haft nästan dubbelt så stor inkomstökning som staden utanför tullarna. Och Sten Nordin (m), Stockholms hycklande finansborgarråd säger: Det här är förstås inte bra. Vi brinner för att skapa en stad som verkligen är blandad."
Det har man t ex gjort genom att sälja hälften av innerstadens hyresrättbestånd. Och man fortsätter dessa ombildningar i närförorterna, samtidigt som man fortsätter bygga fler bostadsrätter än hyresrätter. Och med bostadsrätterna har skuldberget i staden växt. Nu när man börjar tala om räntehöjningar, hur många kommer då att ha råd att bo kvar? Och om inte, vart ska de ta vägen? Det finns ju inga hyresrätter att tillgå till rimlig hyra.
Samtidigt konstateras i en ny LO-rapport att inkomstskillnaderna ökar. En topp-VD hade 2007 en inkomst motsvarande 41 industriarbetarlöner. Det säger sig självt att om man sänker skatten procentuellt får de som tjänar mest störst sänkning. Hur länge ska moderaterna upprepa sitt mantra om att de "sänkt skatten för låg- och medelinkomsttagare", när det i de förstnämdas fall handlar om 200-300 kr, som snabbt äts upp av ökande utgifter för el, boende, dyrare mat etc (och idag på Rapport konstaterades att apoteksförsäljningen inte lett till lägre priser, om nu någon mot förmodan trott det).
Oppositionen måste nu på bred front visa hur segregerat det svenska samhället börjar bli. Hur privatiseringar fördyrat och krånglat till många av den offentliga sektorns tjänster. Man måste ständigt visa på hur regeringens beslut slår mot vanliga människor långt från Anders Borgs makroekonomiska värld, där endast statsskulden räknas som skuld.

Följ idrottsborgarrådets exempel - skär inte ned

Idrottsborgarrådet i Stockholm, Regina Kevius (m) har ångrat sig och staden kommer nu inte att genomföra neddragningarna av föreningsstödet.
"Det är tack vare föreningarnas engagerade arbete med insändare, facebooksidor, mejl, brev till ledamöter i idrottsnämnden och samtal med ledamöter i idrottsförvaltningen som detta var möjligt", skriver hon i ett pressmeddelande.
Jättebra. Politikerna går att påverka! Låt oss hoppas att kulturnämnden också är påverkbar. Alla ungdomar idrottar inte, utan kanske musicerar eller spelar teater och behöver också inspiration från stadens teatrar och musikliv, inte minst i förorten. Så ge Fria teatern m fl en ny chans. Vi lever inte av bröd allena.

Om vi åtminstone slutar hyckla

Mubarak är en bra vän, säger förre amerikanske vicepresidenten Dick Cheney och förre brittiske premiärministern Tony Blair. Han är modig och god är andra omdömen från dessa två. Och det är klart att de omhuldar en person som hjälpt till att hålla status quo i Mellanösternkonflikten.
När ska västerländska regimer sluta hyckla? Håll åtminstone tyst om att demokrati óch mänskliga rättigheter är viktigt, när ni hela tiden stöder diktaturer som Pakistan, Saudiarabien, Jordanien, Tunisen m fl. Själva exporterar vi ju vapen till dem, så det patos som somliga ministrar lägger på demokrati och mänskliga rättigheter, väger inte särskilt tungt när det kommer till kritan. Och mänskliga rättigheter slutade vi ju bry oss om så snart vi kom med i "kriget mot terrorismen".
Och nu har vi ju inte ens en egen utrikespolitik utan talar i nattmössan i takt med EU. Möjligtvis har vi en egen utrikesminister, om man säger så.

Det var ju inte så här det skulle bli

Oppositionen är svag. Och när den äntligen gör något blir det dubbelfel. Oppositionen ville markera att regeringen och regeringskansliet växt för mycket (särskilt med två nya statsråd) och föreslog en besparing, som till slut landade på 300 miljoner. Kanske vet inte riksdagsledamöterna hur regeringskansliet fungerar (vilket i sig är anmärkningsvärt i så fall) och såg för sig ett antal avskedade politiskt sakkunniga m fl. I varje fall hade man inte majoritet för förslaget. Förrän plötsligt SD dyker upp och gör det hela till verklighet genom att rösta med det rödgröna förslaget.
Regeringen går i sin tur i taket och rafsar på ett par veckor (om de förberedde sig innan omröstningen) ihop ett förslag på besparingar som främst drabbar Sveriges beskickningar utomlands. Det kan väl knappast ha legat i oppositionens intresse.
Pga av UDs underskott i budgeten, som varat över flera år, har Sverige de senaste fyra åren lagt ned ca 12 ambassader och konsulat. Man har visserligen öppnat några stycken (Kabul, Bagdad, Minsk, Khartoum) men de har finansierats med biståndspengar. Och nu ska man alltså lägga ner ytterligare fem, eventuellt tio. Man kan fråga sig hur Sveriges rykte i världen kommer försämras efter detta. Inte bara i de nationer som vi lämnar, utan också hos andra länder som får ta över en del av våra ambassaders verksamhet när det gäller t ex migration m m. Och vi kan kompensera dem på allt färre platser.
Och nu sitter Peter Hultqvist(s) och Carl Bildt i varsitt hörn av sandlådan och skyller på varann medan förvåningen över Sveriges beteende stiger utomlands(vi har ju klarat finanskrisen så bra!)
Stoppa detta barnsliga beteende och dra tillbaka förslaget omedelbart. Det handlar om viktigare saker än maktmäns prestige. Ta er samman!

Göran Perssons fel att ingen duger

Namndiskussionen för nästa ledare inom socialdemokraterna fortsätter utan att man kommer någonstans. Ingen kandidat verkar duga. Och när folk börjar ropa efter Göran Persson igen börjar man verkligen fatta vilken kris partiet befinner sig i.
Dessutom är krisen till stor del Göran Perssons fel. Han var en typisk underdog. Rädd att någon skulle vara bätte än han och utmana honom om makten. Därför omgav han sig med folk som mest var jasägare, utan egna starka personligheter. Ett antal ganska menlösa män och kvinnor han patriarkalt kunde klappa på huvudet.
Det fanns ett undantag, en kvinna med ett tydligt patos för politiken; Anna Lindh. Så Persson hade en kronprinsessa. Det är hemskt att tänka sig att en psyksjuk man har ändrat Sveriges historia. För hade Anna Lindh fått ta över hade nog regeringsmakten inte legat där den ligger nu. Och Sverige kunde ha varit ett människovänligare samhälle.

Cynisk Kjöller hånar Rädda Barnen

Hanne Kjöller har i ett cyniskt inlägg på ledarplats i dagens DN (ej på nätet) under rubriken "Alltför starka ord döljer verkligt problem" om barnfattigdomen i Sverige.
Dock går hon knappast in på det verkliga problemet, utan menar att Rädda Barnen överdriver allvaret i barnfattigdomen i sin senaste rapport och menar att siffrorna bara skiljer med 0,6 procentenheters ökning. Men ökningen följer ju bara trenden i det övriga samhället, med ökande siffror för resurssvaga grupper som ensamstående föräldrar (främst mammor) och invandrare.
Sedan hånar hon RBs generalsekreterare som refererar till Barnkonventionen. Dessutom påstår Kjöller att Sverige inte ratificerat barnkonventionen, vilket knappast ökar trovärdigheten i hennes övriga sifferexercis. Sverige hörde till de första länderna som ratificerade barnkonventionen; redan 1990. Somalia var det senaste, i november 2009. USA är det enda land som ännu inte ratificerat konventionen. Barnkonventionen är dock ingen lag, i detta har Kjöller rätt. Men konventioner ska vara en ledstjärna i det arbete konventionen gäller, även om den inte upphöjts till lag (en konvention är mer övergripande, men delar av den kan man göra lagstiftning av).
Barnkonventionen säger, och detta citerar Kjöller: Konventionsstaterna ska sträva efter att till det yttersta av sina resurser söka förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. När resurserna inte räcker till bör man söka lösningar genom internationellt samarbete.
Sen blir Kjöller riktigt hånfull och cynisk och skriver: Vad menar Rädda Barnen? Ska vi be Sudan om bistånd? Eller FN om katastrofhjälp?
Hennes ovilja att se själva problemet är uppenbar. Det är självklart orimligt att jämföra det vi kallar barnfattigdom i Sverige med hur det ser ut i Sudan eller på många andra platser. Men konventionens innebörd handlar ju om det samhälle där konventionen antagits. Och det är alarmerande att fler och fler familjer hamnar i det av alliansen så gladeligt utpekade utanförskapet, ju mer de får regera. Det vill inte Hanne Kjöller se. Hon vill titta åt ett annat håll och hånar dem som försöker belysa problemet.