Äntligen börjar man granska biståndsministern. Hon verkar väl så rekorderlig i sin önskan att få bort fusk och korruption. Och hon vill ha resultat i biståndet. Om man läser hennes artiklar börjar man dock fundera på vad hon egentligen säger. Hennes sätt att beskriva bsitåndet går ut på att ständigt tala om korruption, fel och brist på resultat. Ingenting fungerade innan hon kom till makten och kunde börja sina reformer, antyder hon. Reformer som dock samtliga biståndsgivare håller på med, eftersom de ingår i den överenskommelse bland biståndsgivare och många mottagarländer som kallas Parisdeklarationen och ingicks 2005. Där lovade man att biståndet skulle bli effektivare med färre givare i varje sektor, mer av budget- och sektorstöd som samfinansieras av flera givare. Givarna skulle ha färre länder, för att bli mer effektiva i dem de är kvar i osv. Det är bra att Gunilla Carlsson genomför dessa reformer. Men egentligen vill hon ju, som moderaterna alltid velat, sänka biståndet. Och då måste man komma åt själva biståndsviljan, för den är stark i Sverige. Det kan man bara göra om man misskrediterar biståndet på olika försåtliga sätt.
Ta t ex korruptionsskandalen i Zambias häslosektor som Gunilla C sade sig bli så upprörd över. Sidas pressmeddelande om denna räckte inte, för journalisterna skrev inte om det, så hon drog igång en hel kampanj mot korruption i biståndet utifrån denna korruptionshärva.
Men den hade lika gärna kunnat beskrivas som en sorts framgång. De som nämligen upptäckte denna korruption var Zambias egen riksrevsion, den riksrevision som fått svenskt bistånd för att just kunna göra den här typen av upptäckter. Och det får man väl ändå kalla för ett resultat i biståndet.
Så håll öronen öppna för Gunilla Carlssons retorik i fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar