SvD skriver idag om att vi lever längre men klyftorna ökar. Det är ju ingen nyhet att de med sämst utbildning och sämst betalda jobb lever kortare tid än högutbildade och välavlönade. Så har det dessvärre alltid varit, men i det socialdemokratiska samhället var man angelägen om att minska dessa klyftor och lyckades också. 1986 skilde det bara 2,5 år i genomsnittlig livslängd mellan ovanstående grupper.
Det deprimerande är att klyftorna ökat och nu skiljer det fem år i livslängd mellan grupperna. Och skälet är förstås att ojämlikheten ökat.
Två centerpartister vill vällovligt ändra på detta, men deras lösning är ju precis det vi haft de senaste åren och som bidragit till de ökande gapet. De menar att mer valfrihet är lösningen, särskilt vårdvalet. Men redan visar undersökningar att de privata alternativen söker sig till områden där inkomsterna är goda och därmed möjligheterna till ökad vinst. Istället för att prioritera områden där ökad vård behövs, överbehandlar man folk i de rikare delarna av landet. Och landstingen måste betala, för privat betyder ju inte längre att man satsar egna medel, utan lever på skattebidrag som alltså används ineffektivt och därmed bidrar till det problem man säger sig vilja lösa.
Med fortsatt alliansregering kommer skillnaderna i livslängd att bli allt större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar