Glädjande att se att folkpartisten Anders Dundas går emot sina allianskamrater och inte ställer upp på den förfulning av Stockholm som planeras av högern och socialdemokraterna.
Varför är så många arkitekter så fantasilösa? Deras bild av en modern stad härrör från 50-talet, då skyskrapor och stora mastodontbyggnader kännetecknade drömmen om framskridandet. Amerikanska städer som New York och Chicago var förebilden, med sin skog av höga hus. Idag ser bara alltför många städer ut på detta vis, inte minst i utvecklingsländerna.
Nu vill man återigen lansera detta ideal för Stockholm. Väggar av glas och betong i jätteskala (Norra Bantorget), idéer om skyskrapor som kommer att sticka upp som förvuxna svampar. Och allra mest vill man åt stränderna. Det är som att man inte klarar att se en öppen yta. I planerna för Slussen vill man nu stänga för den sista öppna ytan mot Riddarfjärden genom att lägga ett hus på Södermalmstorg istället för att utveckla torgmiljön.
Det är ju knappast Stockholms City turisterna (eller vi som bor här) faller i trans över när de kommer hit. Sånt har de sett förr eller har hemma. Det är vattnen och stadens närhet till naturen som gör den unik.
Staden måste förnyas efter sina förutsättningar istället för att hus i elefantiasisformat brutalt smälls upp som skymmer och förminskar omgivningen. Det är en stad med hus och natur i harmoni som lockar turister och boende, inte gammaldags idéer om skyskrapor och jättehus med ytor där ögat aldrig fastnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar